I wish you could see your face right now,
'Cause you're grinning like a fool.
And we're sitting on your kitchen floor,
On a Tuesday afternoon.
It doesn't matter when we get back,
To doing what we do.
'Cause right now could last forever,
Just as long as I'm with you.

You're just a daydream away,
I wouldn't know what to say if I had you.
And I'll keep you a daydream away,
Just watch from a safe place,
So I never have to lose...

Jav vet inte om jag kommer att klara av det här. Jag vet inte om jag kommer orka fortsätta. Det blir svårare och svårare att hålla ut, svårare och svårare att orkar vara stark. Jag kanske är hopplös trots allt. 

Hej alla drakungar, som jag inte har underhållit på länge. Sorry about that. :) Men i alla fall, jag kom just på en sak, som är ganska, ja, sjukt. Jag tittade på Hannah Montana( ja, jag vet, patetiskt, men i alla fall) och kom på att för ett eller ett och ett halvt år sedan skrev jag en drömlista. En lista med saker jag hoppades att jag skulle uppnå med mitt liv. Och jag öppnade den idag, och läste den, och jag insåg att de flesta av de drömmar jag hade skrivit ner, handlade om en enda sak. Alla saker jag hade skrivit på den listan kretsade omkring ett mål. Gymnasiet. Varenda dröm på den listan handlade om skolan. Jag drömmer om att bli godkänd, att klara gymnasiet, att slippa priv, att klara av det här, att få ett bra jobb osv. Det var bara tre eller fyra stycken rader på den listan som inte hade nåt med det att göra.Och då insåg jag att nästan alla mina mål med livet och alla mina drömmar om livet har kretsat kring skolan och gymnasiet. Jag har knappt, överhuvudtaget ens tänkt på vad som kommer hända efteråt. Efter gymnasiet, om allt går väl. Fram till nu, är det ända jag har fokuserat, hoppats och drömt om att komma in på gymnasiet. Och resten har jag knappt ängnat en tanke. Och när jag insåg det idag, så kände jag mig, jag vet inte, lite tom. Jag är seriös nu, jag menar jag har väl tänkt lite vagt nån gång, jag vill resa, eller att jag vill lära mig dansa, eller nåt, men jag har aldrig haft en konkret framtidsdröm. Jag menar, mina äldre vänner, och vänner i min egen ålder har drömmar om sin framtid. De har liksom tänkt på var de vill vara i sina liv om tjugo år. De vill ha barn och familj, ha jordbruk,  vara koregrafer i USA , vara med i fotbollslandslaget eller vara skådespelare. Och här är jag, som inte ens har ägnat det där än tanke. Allt jag har hoppats på, drömt om och önskat har varit att komma in  på gymnasiet, sedan jag typ gick i femman, för jag har alltid vetat att det fanns, och fortfarande finns en risk att det inte skulle hända. Och nu, när det snart är dags(eller inte dags, jag vet forfarande inte) så har jag börjat tänka på det här. Vad vill jag egentligen efter gymnasiet, förutom att ha ett jobb? Vad vill jag göra med mitt liv förutom det? Var är jag om tjugo år? Om tio år? OM FEM ÅR?! Jag har liksom inte, en blekaste aning. Och jag antar att nu, när det ända fasta mål jag haft, när det närmar sig uppfyllelse, måste jag hitta ett nytt mål. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig fruktansvärt mycket. För ska jag vara helt ärlig, så har jag ingen aning. 

Nån mer som har haft samma problem och nu, i sluttampen av sommerlovet plötsligt insåg och tänkte, jaha, och sen då? För nu, så är jag bara helt förskräkt. Jag vet att jag kanske låter lillgammal, eller nåt, men jag tror typ att jag har fått en mini-medellivskris nu, vid sexton års ålder. Jag sitte rbokstavligt talat och stortjuter just nu, pågrund av den här insikten. En seriös känsla av ilandsproblem. se. Och nej, detta är inte bara tonårsångest, hormoner och dyl. som förmodligen många kommer att tänka på när de läser de här. Kanske lite, men inte helt. Så hejdå för nu. Jag ska fundera lite mer på det här, titta på chickflicks och lyssna på deprimerande musik. Och pappa, om du läser det här, så är jag fullt medveten om att jag låter som någon i fyrtioårsåldern bitvis. Jag är inte stolt över det. 

Hejdå.

MvH Den väldigt förvirrade tonåringen med lite ångest. Kram på er. 

One day we'll find our way home, couse' angels are not meant to walk alone./ AiluCrash

Ber fortfarande för Dawit Isaak, var han nu är. Hoppas att han nån gång kanske kan få komma hem.

Hej foket. Jag har nåt jag måste dela. Ni vet säkert att man säger att det är bra att ha någon man kan relatera till och förstå. Ett platoniskt eller romantiskt förhållande där man iprincip kan läsa varandras tankar. Det kan vara en vän, en familjemedlem, en pojk/flickvän eller en man/hustru. Att det är härligt att precis och exakt förstå den andra och relatera till dennes känslor. Och jag håller apsolut med, det är hälsosamt att ha den typen av förhållande med en eller flera, och att det är fantastiskt att ha ett så starkt band till sin partner, vän eller familjemedlem. MEN jag anser och tycker av egen erfarenhet att det också kan vara, faktiskt jobbigt. När man ser en person, som man bryr sig om, genomgå lidande och smärta, det är aldrig trevligt. Det kan ofta kännas helt fruktansvärt. Inte bara ofta.Men när man också vet EXAKT hur den specifika smärtan känns att gå igenom, när man vet, genom egen erfarenhet hur jobbigt, hemskt,upprörande och helt djävla förkrossande det är att gå igenom det som den personen går igenom i exakt det ögonblicket, och verkligen se dig själv och din egen smärta i denna person, så känns det som om man blir sliten i två delar. Den ena delen är skräckslagen. Helt förlamad. Chockad. För det är skrämmande. Otäckt att se och känna igen sig själv i en anna person, se sitt eget beetende, sin egen reaktion. Det är helt fruktansvärt att se och känna, samtidigt som det är otroligt facinerande. 

Och den andra delen vill bara springa fram till den där personen, krama " hen", ( hatar uttrycket och konceptet hen i de flesta lägen, men ibland är det nödvändigt.) trösta och förklara att det blir bättre, att på en punkt kommer någon eller något att svara på ditt tysta skrik på hjälp och rädda dig från allt det där. Denna halva överväger och för en enmansdebatt om det är okej att göra detta, eller om det inte är det. ( i de flesta lägen då det här händer, så kommer nog personen att uppskatta det, men man överväger och enmansdebatterar ändå, pågrund av den mänskliga svagheten kallad osäkerhet) Detta leder oftast till att båda parter lider , och att den ena parten, den relaterande parten, desperat försöker att mentalt föra över nån form av telepatisk kram och och alla tröstande ord och visor denna någonsin lärt sig, och den motsatta sitter och lider i tystnad, fejkar ett leende, och kämpar vidare. Och jag vet, for a fact, att det är svårt att kämpa, vara stark och lycklig när man är mentalt skadskjuten och enbart går och fungerar på hoppet om att det kanske blir lite bättre, nån gång. Man lever på det lilla hoppet, och önskar till alla högre makter att det ska gå fort. Att den där punkten när allt känns lite bättre, ska komma fort.

Jag hoppas att ni förstår att detta och kanske kan relatera till och med. Det kanske låter konstigt, men det är faktiskt härligt att ha ett sånt band med någon och kunna relatera till dem person på ett så högt plan, men det kan också kännas förvirrande och fruktansvärt. Det är allt. Det finns fram och baksidor på allt. Det finns inget som är gratis, men det mesta som är jobbigt och känns hårt, är oftast värt att kämpa för.